Långt uppe i Nordnorge bor Igor Kill. En instrument-tillverkare som jag etablerade min första blygsamma kontakt med för 3-4 år sedan. Den gången höll jag mest på att nätverka, i största allmänhet och det är synd att säga att vi blev riktigt ”tjenins” med varandra. Men så visade det sig, något halvår senare, att vi tydligen hade någon gemensam flyktigt bekant, varpå jag tog kontakt igen. Den här gången hade jag börjat bli intresserad av hans ukuleler och hade en förhoppning om att kunna låna en för att skriva om. Inte minst för att dessa ukuleler började dyka upp på finn.no (norska motsvarigheten till Blocket.se) Vi spånade en del på hur vi skulle lösa detta rent praktiskt. Vi kom inte på något konkret och återigen dog kontakten ut. Så där höll det på. Det var mer eller mindre av en slump jag ganska nyligen fick kontakt med hans ukuleler och nu sitter jag med två av dom hemma.
Så, vad är det för instrument jag har fått hem?
Jo, det rör sig om två tenorukuleler. En vanlig 4-strängad och en 8-strängad.
18 band, fördelade på en mensur på 43 cm.
Dom skiljer sig från mängden. Inte bara för att dom är handgjorda i Norge – dom har också rundade kanter där sargen möter lock och botten – och även om det inte syns på håll är dom begåvade med en helt egen typ av stall och strängfäste.
Det är svårt att veta var man ska börja. Kan börja med att bortse från att den ena är 8-strängad, för detta är i stort sett det enda som skiljer dom åt.
Jag tror faktiskt aldrig att jag spelat på en helt äkta handbyggd ukulele någon gång. Har spelat på kina-tillverkade i alla möjliga prisklasser och storlekar. Men att spela på en ukulele som någon lagt ner lite kärlek på och som varken rest över halva jordklotet eller utsatts för väldiga skillnader i luftfuktighet, det är något helt annat – visade det sig.
Sett till detaljer är hantveket här lite grövre än vad man är van att se. Dock inte som att det är dålig finnish på något sätt.
Hantverk
Det är två saker som är direkt utmärkande med Crockett Fortuna. Dels är det de rundade hörnen. Något jag tror dom flesta ukulelespelare varken har sett hos en annan ukulele eller annat stränginstrument tidigare. Det ser väldigt speciellt ut.
Det andra som är utmärkande är att ukulelen är tillverkad av endast 2 delar trä. Mahogny-trä. Samma trästycke som stallet sitter på sträcker sig längs halsen och ut till huvudet där stämskruvarna sitter. Trästycke nummer 2 ser man ta vid mitt på sargen och utgör botten och nedre halvan av klanglådan.
Utan att analysera tillverkningsprocessen alltför mycket, verkar det alltså som att man fräst ut ett hålrum i ett trästycke, i stället för att ha tre eller flera trästycken för botten, sarg och lock och ytterligare ett för halsen för den delen. Det har jag sett hos ett grekiskt instrument en gång.
Väldigt spännande och kul att någon vågar göra så här!
Crockett Fortuna känns tyngre än vad den är. Jämfört med andra tenorer skiljer det inte många gram. Kanske är det att den är ganska smal som gör det. Personligen tycker jag det inger respekt och jag ser det inte som något problem, eftersom instrumentet fortfarande är ballanserat och bra.
Stämskruvarna hos den fyra-strängade modellen sticker ut, om jag törs använda det uttrycket. De är av typen friktions-skruvar och har i vanligt ordning en skruv inuti sig som man fixerar den med. Det som är lite speciellt med dom är att dom ser så grova och på något vis oputsade ut. Jag accocierade omedelbart till gamla industri-verktyg från 60-talet. Ful-snyggt helt enkelt. I stället för en pytteliten stjärnmejsel för att fixera skruvarna får man här ta en rejäl skruvmelsel. Det kanske rent utav skulle fungera med en enkrona.
Man får säga vad man vill om stämskruvarna, men de bidrar absolut till att ge instrumentet en personlig prägel.
Den 8-strängade ukulelen är försedd med öppen gitarrmekanik och stämskruvar av pärlemor. För min del hade gärna också den 4-strängade sett så ut. Inte minst för att jag tycker det går lättare att stämma med gitarrmekanik.
Stallet
I en första anblick ser det ut som vilket stall som helst. Men sedan börjar man fundera på var och hur strängarna sitter.
Dom sitter fästa under stallet och under locket. Senast jag sett denna lösning var på Kala's U-Bass. Jag har också sett det på enstaka elgitarrer. Men frågan är om inte motiveringen till strängfästet är lite speciellt när det gäller Crockett Fortuna. Jo, jag utgår från att tanken är att intrumentkroppen ska sättas i maximal ”gungning” av strängarna.
Hurvida det fungerar kommer jag till senare.
Strängarna sitter mot undersidan av locket. En knut hade kanske räckt men nu har man valt att också trä på en liten kon, i storlek av ett knappnålshuvud, över strängen och knuten. Om det är för att strängarna ska sitta säkert eller om det har något med ljudet att göra vet jag inte.
Spontant tänker jag bara: Spelar man av en sträng, är det nog ingen självklarhet att fiska ut konen från lådan. Och skulle man tappa den på golvet finns det risk att den är borta.
Jag tror också att det är mer eller mindre omöjligt att byta strängar om en eller eller flera strängar redan sitter för ljudhålet.
Man måste sticka ner strängen genom hålet, fiska upp den genom ljudhålet, trä på konen, knyta en knut och sedan dra tillbaka den.
Jag förstår syftet med strängfästet. Men skulle man verkligen inte samtidigt kunna lösa det så att det på något sätt blev lättare att byta strängar?
Spelbarhet och ljud
Redan i produktspecifikationen är man noga med att nämna detta med att man undvikt limskarvar och liknande men detta var långt bättre än vad jag hade föreställt mig.
Crockett Fortuna erbjuder en typ av ljud jag aldrig kan minnas att jag hört faktiskt. Handen på hjärtat – ukuleler kan inte låta på så väldigt många sätt. Pratar jag om dåligt ljud handlar det som regel om svagt ljud som dränks av rasslande och skorr och pratar jag om bra ljud handlar det om en stark och fin ton.
I det här fallet handlar det om långa utklingningstider och ett ljud som liksom känns. Det är svårt att beskriva, men bra låter det.
Det är verkligen så att strängarnas vibrationer fortplantas i hela instrumentet. Håller du ukulelen mot kroppen när du spelar är det nästan så det kittlas mot magen.
Jag känner mig väldigt nöjd med stränghöjden och hur den beter sig då man spelar på den.
Av de få 8-strängade ukuleler jag provat är detta, helt klart, den mest lättspelade.
Ukulelen är bra intonerad. Precis som man förväntar sig av en ukulele i den här prisklassen. Man kan spela väldigt långt upp utan att klarheten och tonen försvinner. Faktum är att när man spelar långt över oktavbandet finns förvånansvärt mycket ton kvar i strängarna.
Sammanfattning.
När man på Crockett Guitars designade Fortuna hade man som mål att skapa en ukulele, vars kropp tog upp maximalt med vibrationer från strängarna. Genom att använda endast 2 trästycken, varav ett sträcker sig genom huvud, hals och hela instrumentkroppen har man lyckats väldigt bra. Resultatet blev en tenorukulele med en enastående ton och med en helt unik design.
Av mig får den 4 av 5 UkuleleSolar (den dagen det kommer ett uppdaterat stall som gör att det är lättare att byta strängar, blir det 5 solar)
Dela denna sidan:
Be sponsor for this article and show your link here!
| < Föregående | Nästa > |
|---|
Please wait...