Jag är kluven. Flera sinnes-intryck har passerat min hjärna de sista dygnen, men det mest tydliga, när det gäller ukulele-världsrekordet i Helsingborg, är att jag är kluven.
Men jag tar allting från början.
I Helsingborg hade man fått idén om att man skulle bräcka Englands världsrekord i ukulele. Samma världsrekord som faktiskt Sverige hade för några år sedan. Nu ska man ju inte vara fördömande, men Helsingborg har inte setts mycket på Sveriges ukulelekarta. I alla fall inte av mig. Trelleborg och Malmö har märkts mer. Därmed inte sagt att det på något sätt skulle vara fel av Helsingborg att dra ihop något sådant. Tvärt om. Men jag hade blivit mindre förvånad om det hade varit Göteborg som stått för kalaset.
Jag hade planerat detta och denna resa en längre tid. När det var ukulelefestival i Holmestrand, i Norge, var vi flera som pratade om det här och det mynnade ut i att en medlem från Vestfold ukuleleklubb bestämde sig för att följa med mig. Kristine.
Ett sätt att förbereda sig var att kontakta de ansvariga och de som höll i trådarna. Det gjorde jag, redan i April-Maj någon gång. Ringde upp den som stod som ansvarig för kalaset. Ett namn jag aldrig hört talas om. Men så klart visste hon vem jag var och ska man tro henne, var hon på väg att ringa mig vilken dag som helst. Jag är lite som "apan" i såna här sammanhang.
Jag etablerade kontakt och kom att vänta med spänning på vad som komma skulle. Förhoppningsvis kunde jag hjälpa till och bidra med något.
När det bara var veckor och dagar kvar tills 20 augusti hade jag hunnit konstatera att mailade inte varit ukulele900:s starka sida. Nu kan sånt här bero på hundra olika saker. Allt från att tiden är knapp till att det inte finns rutiner för vem som sköter vad. Men, det var rätt irriterande att inte ens fått svar på om det fanns något jag kunde hjälpa till med. Jag som till och med hade ställt mig till förfogande med en helgkurs i samband med den här helgen. Men ok, för den här gången tog jag det inte så allvarligt.
Så kom helgen. Jag och min norska vän hade beställt biljettter, bokat rum på hotell och förberett allt. Vi strålade samman på Oslo Sentralstasjon runt 22.30 på fredagen och gick, mer eller mindre direkt, och satte oss på bussen som skulle ta oss till Helsingborg, en massa timmar senare. Gammal veckopendlare som jag är... eller var... kändes bussfärden varken speciellt lång eller påfrestande.
Det var, snarare, då vi kom fram som påfrestningarna visade sig. Jag visste mycket väl att vi skulle komma fram klockan 05.30 och att vi inte skulle checka in på hotellet förrän klockan 15.00. Jag hade med mig en filt så vi skulle kunna ligga i en park eller liknande. Men jag hade inte tänkt så mycket på vad vi skulle göra om det var dåligt väder eller om vi var trötta och slitna redan då vi klev av bussen.
Nu var det kallt och blåsigt och våra ögon gick i kors.
Jag tänkte att vi kunde leta upp hotellet. Om vi kunde få lämna av väskorna, hade vi varit mer fria.
Hotellet hade inte dygnet-runt-öppet i sin entré visade det sig. Irriterad, som jag genast blev, funderade jag om inte 24 timmar-öppet var själva definitionen av ett hotell. Det fanns ett nattnummer som man kunde ringa. Jag ringde och väckte en stackars tjej som låg och sov. Jag förklarade min situation och vi blev strax insläppta. Den här tjejen varken kunde eller fick checka in oss eller leta upp något rum att sova i, men hon förklarade att dagpersonalen skulle komma inom två timmar. Vi satt i lobbyn i en timme och tyckte inte vi kunde klaga.
Snart kom en från dagpersonalen. Vi förklarade för henne, samma historia och jag var liksom beredd att ducka, besvärlig kund som jag var.
Men den här damen envisades med att bjuda på kaffe, varpå det snart stod uppdukat en frukostbuffé. Utav den kunde vi förse oss. Det skulle hon bjuda på.
Jösses...
Vi åt en brak-frukost och gick sedan till receptionen och förklarade vår historia, än en gång.
Döm om min stora förvåning när vi strax fick nyckeln till rummet och sedan fick förklarat för oss att det bara var att gå upp och sova. OCH det skulle inte kosta en krona extra. Hotellet heter Hotell Viking och det är garanterat där jag ska bo nästa gång jag är i närheten av Helsingborg!
Vi sov som två klubbade sälar mellan 9.00 och13.00.
Lämnade kvar det vi inte behövde på hotellrummet och gav oss iväg för att leta upp Grytan. En sån här dag var detta nästan inte svårare än att bara följa alla människor. Det fina var att det var inte alls långt från hotellet heller. Men det var ett stort antal stentrappor upp och även om vi lämnat en del packning på hotellet var det tungt att ta sig upp. Väl på "festivalområdet" visade det sig att varken de små kioskerna som fanns här och där eller de som skulle registrera oss för världsrekordförsöket tog kort. Det var ju inte så att Kristine och jag råkade ha svenska kontanter på oss. En onödigt dålig detalj i ett sånt här stort arrangemang. Det blev till att ta sig ner för stentrapporna igen, leta upp en uttagsautomat och sedan gå upp igen.
Vi registrerade oss, jag mötte snart några gamla elever som vi gjorde sällskap med och sedan gjorde vi oss hemmastadda på området. Nu fick jag användning av filten.
Det är både kul och spännande att titta på folk i såna här sammanhang. Det var någonstans här jag började bli kluven.
Om det nu var så att ukulele var så populärt och vanligt i Helsingborg - hur kom det då sig att nästan alla ukuleler som förekom var av det billigast tänkbara, pastellfärgade, slaget?
Att det, av så många ukulele-entusiaster, var så få som valt att kosta på sin passion mer än 250 kronor - var för mig obegripligt.
Tittade och lyssnade runt lite. Jo ukulele-spel är mycket av en social företeelse. För att vara social krävs ingen dyr ukulele. Jag är med på den.
Snart blev det öppen scen, så det liksom hände något under tiden det samlades folk. Det var ett väldigt blandat utbud på den öppna scenen. Allt från dom som var riktigt bra till dom som... kanske inte hade behövt gå upp. Det var underhållande på många olika sätt, skulle man kunna sammanfatta det som.
Klockan18, om jag inte missminner mig, var det tid för själva finalen. Världsrekordet.
Man hade redan konstaterat att det var långt många fler anmälda till detta än de 900 personerna som slagit rekordet i England. Kul!
Vilka likheter fanns det mellan detta och när det slogs världsrekord i Stockholm för några år sedan?
I Stockholm var man tvungen att spela sina tre ackord innan man ens fick registrera sig. Här, i helsingborg, var nivån superlåg. Nej, det fanns ingen nivå över huvud taget. Du hade kunnat ta dig in i det inhägnade området utan att har spelat ukulele någon gång. Alla instruktioner fick du från scenen.
Detta ställde jag mig tveksam till.
Ok, om man ger lite repetition från scenen - men detta var ju en ren nybörjarlektion.
Vad gick rekordet ut på?
Att samla världens största ukulele-orkester.
Vad definierar en ukulele-orkester?
En samling ukulele-spelare.
Vad definierar en ukulele-spelare?
Här gick tydligen meningarna isär.
För mig är en ukulelespelare en som kan spela grunderna, höra skillnad på lite olika ackord och som, framförallt, vet hur man tar dom.
Bortsett från mina vänner och gamla elever som stod runt omkring mig såg jag massor av människor i olika åldrar som inte hade en suuusning om hur och vad dom skulle spela. Dom var inte ringrostiga - dom hade släppts in i inhägnaden utan att någonsin spelat ukulele. Dom såg glada ut, men dom såg knappats ut som att dom verkligen försökte lära sig, där de stod med sina "ukulele-attrapper". Blir man ukulele-spelare precis när man håller på och lär sig sina grunder?
Eller kanske strax före kan kanske lär sig?
Jag må ha blivit bitter efter snart 20 års ukulele-spelande, men det här stack i mina ögon.
Nu var det dags för finalen.
Nu hade bandet på scenen värmt upp oss, spelat lite och förklarat reglerna. Reglerna var ungefär: Inget improvisations-spel och man skulle spela hela tiden. I Stockholm var det jättenoga att man enbart spelade och inte sjöng. Denna regel gällde tydligen inte i år.
"Leende guldbruna ögon" ekade över Grytan i Helsingborg och jag... hade inte varit så kluven på... väldigt länge.
Här stod flera tusen människor, i och utanför inhägnaden, och hade det jättetrevligt.
Samtidigt var det allvar. Detta övervakades över hela världen och skulle kanske skrivas in i rekordboken - och var och varannan ukulele-spelare runtomkring mig visste knappt hur man höll i en ukulele!
Ett antal kontrollanter från rekordkommitén stod bland ukulele-havet. Måtte dom diskvalificera alla dessa som inte spelar, tänkte jag.
Några minuter senare kom domen.
Rekordkommitén hade räknat upp till 1500 ukulele-spelare. 9 stycken av de som stod i inhägnaden hade inte deltagit.
Hade jag möjligen stått precis mellan dessa 9?
Knappast!
Detta tyckte jag var lågt av rekord-kommitén!
De hade kunnat diska 100 personer och med lätthet hade detta ändå varit världens största ukulele-orkester. Det hade varit mer rättvist. Både mot alla som faktiskt kunde spela, dom som inte kunde spela och inte minst mot alla som läser rekordboken.
Nu sitter jag hemma i Oslo igen. Snart 2 dygn efter rekordet.
På två dygn har jag inte gjort mycket mer än druckit öl, sovit och åkt buss.
Har läst en och annan notis i nät-tidningarna om detta och, totalt sett, är jag glad och nöjd över att inneha världsrekordet, två gånger.
Bara det är ju snudd på världsrekord.
Men jag är fortfarande kluven.
Jättemånga människor har fått spela och haft en jättetrevlig helg, Sverige och Helsingborg ligger åter i täten i ukulele-världen och många har fått upp ögonen för ukulelen.
Men vilken blid ger detta av ukulelen?
Ser folk på ukulele med mer respekt nu? Knappast. Tror snarare att folk som börjat respektera ukulelen som ett "riktigt instrument" tappade förtroendet igen.Sedan får folk kalla mig bitter, men detta är hur jag ser på det.
Sen kan man alltid fråga sig, hur mycket respekt behöver ukulelen?
Det finns tydligen tillräckligt med respekt för att 1500 människor ska samlas i Helsingborg för att spela.
Bitter, kluven, glad eller ej - ukulele är fortfarande ett fenomen, som ingen, någonsin kommer förstå, fullt ut :)
Dela denne sidan:
Be sponsor for this article and show your link here!
| < Föregående | Nästa > |
|---|
