Ukulelesolen

En gång i tiden växte jag upp längs en grusväg. Jag hade en kilometer till busshållplatsen, vilket ansågs som nära och bra. Det gick flera bussar om dagen. Men lite planering kunde man resa kollektivt utan större problem och begränsningar.
Senare hamnade jag i Karlstad och blev bortskämd med en rätt påkostad och punktlig kollektivtrafik.
Sedan ett par år tillbaka finner man mig i Oslo. En stad där det finns både bussar, tunnelbana och spårvagn/trikk för att ta sig fram (om man inte föredrar att gå eller åka bil)
Missar man en buss eller en trikk vet man att det strax kommer en till.

I Stockholm finns bussar, ett väl utvecklat tunnelbanesystem, båtar och olika former av tåg som gör att man tar sig var man vill, i stort sett när man vill. Dessa avgångar går mycket tätare än Oslos motsvarigheter.
Trots detta springer dessa stackars stockholmare alltid, precis som om dom var på väg till dagens enda avgång.

Rulltrapporna på stationerna (och i hela Stockholm antar jag) går dramatiskt mycket snabbare än de gör i Oslo. Så pass att jag med en eller två tunga väskor tycker det svårt att komma i och ur. Jag har, de senaste gångerna jag varit på stockholmsbesök, varit nära att ramla, flera gånger.
Som om det inte vore nog med dessa speedade rulltrappor - folk springer i dom. Står man inte pressad mot högerkanten riskerar man att springas omkull.
Ja, det är en lustig stad.

Jag kände mig väldigt nöjd att jag varken ramlade eller irrade bort mig, utan hittade lägenheten där jag skulle få sova de närmaste nätterna. Nä, jag gick inte fel en enda gång. Jag skulle sova hos Helena, en nära vän till mig.
I stället för att hon skulle gömma en nyckel åt mig innan hon gick till jobbet slumpade det sig så väl att jag mötte henne i hissen när jag kommit fram. Väl inne i lägenheten slocknade jag snart på soffan. Nog för att jag sovit på nattbussen, men ingen skönhets-sömn direkt. Dessutom var klockan nu på sin höjd 07. Mina ärenden i stan skulle inte bli aktuella förrän på eftermiddagen.

Efter några timmars sömn blev det att kasta sig ut bland de stressade stockholmarna och rulltrapporna. Jag blev inte ute i så jättemånga timmar. Jag gjorde mest det jag skulle. Jag underhöll ett par musikhandlar-kontakter, fyllde på mitt lager med stämapparater, köpte mig en baryton-ukulele och en mikrofon.

När jag var på väg mot lägenheten igen ringde telefonen och snart kunde jag konstatera att den lilla gruppen elever jag snart skulle träffa hade decimerats ytterligare.  En kort stund kände jag mig rätt irriterad. En liten grupp ger givetvis mindre för mig ekonomiskt. Men det gör också att jag inte kan utforma undervisningen som jag vill. Hade det inte varit för att jag skulle träffa Trosa ukuleleband på måndagen hade detta varit en ren förlustresa.
Inför den här kursen var det massor av människor som anmält intresse, men när den väl närmade sig visade det sig att det inte var många som kunde närvara. Så blir det ibland.

Träffen den här kvällen skulle, sedvanligt hållas avslappnad och enkel. Vi hade sedan några dagar bestämt att vi skulle vara hemma hos en av eleverna som bodde en halvtimme från centrum.
Vi blev 2 elever och jag som träffades. Dom tyckte så klart att den lilla gruppen var lovande - tänk vad mycket tid jag skulle ha åt dom.
Vi fikade, drack kaffe, spelade lite smått på våra instrument, hade det trevligt, bestämde tider för morgondagen och drack lite mer kaffe.

När jag var på väg mot centralen igen ringde telefonen. Det var en herre från Östersund som var nyfiken på mitt kursutbud. Att sitta på ett pendeltåg en fredagkväll och prata i telefon är inget hitt. Vi skulle prata mer om detta vid ett annat tillfälle.

Det var sedan en slagen hjälte som stupade i säng...

| Mer...