Ukulelesolen

Natten till idag ställdes klockan fram en timme. Min korta vistelse i Hälsingland skulle på det här viset bli en timme kortare. I stället för att försova mig eller för den delen sova hela dagen, som inte alls skulle ha varit otänkbart efter hur min dygnsrytm, minst sagt, provocerats de sista 48 timmarna, vaknade jag innan klockan ringde.
Jag och Jenny låg och filosoferade och småpratade medan vi väntade på att höra någon aktivitet utanför dörren. Bengt hade sagt att han skulle servera frukost klockan 10. Men när klockan var 2-3 minuter i 10 misstänkte vi att Bengt och mamma levde kvar i vintertiden. Japp, så var det.

Det blev inte stressigt, men pappa skulle komma för att hämta Jenny och mig runt 11.30. Vi hann inte mycket mer än svälja den sista klunken kaffe innan pappas bil rullade in på gården. Vi sa hej då till mamma och Bengt och rullade snart mot Norrbo.

Vi åkte vägen via Hög. Jag har åkt längs den vägen så länge jag kan minnas. Att åka den, 10 år efter att jag flyttat från bygden, gör mig väldigt nostalgisk. Det må vara mest skog och hälsinge-gårdar längs den här sträckan, men jag har många minnen från de olika vägavsnitten och de små byarna man passerar.

Väl hemma hos pappa väcktes en annan typ av nostalgi. Även om pappa har städat och organiserat sina utrymmen dramatiskt de senaste åren, finns det fullt av radioapparater, stereoanläggningar, teve-chassin och andra elektronik-prylar överallt. Han är både radioreparatör och något av en samlare, så det är helt ok med alla dessa prylar.
Vi gjorde inget speciellt på dagen. Det vi hade på dagordningen var att åka till Rogsta, som ligger strax norr om Hudiksvall, och spela på ett musikcafé, spelmansträff eller vad man vill kalla det. För mig skulle det bli att återse gamla spel-gubbar och gummor och att få spela så klart. För Jenny skulle det bli att se lite levande folkmusik-kultur och uppleva det som i mångt och mycket präglat mig och mitt musikliv.
Vi åt middag, fikade några gånger, jag strängade om en ukulele och vi mest bara umgicks. Pappa och hans Gun-Britt hade ju aldrig träffat Jenny förr. De hade mycket att prata om.

Vi packade bilen med kontrabas, gitarr och ukulele och åkte iväg. Det tar lätt en timme att ta sig från Norrbo till Rogsta. I alla fall så här års när vägarna är fulla av lera och snömådd. När vi körde in till bygdegården var parkeringen helt tom och inte en levande människa syntes till. Vad var nu detta? Var det fler som hade missat att det blivit sommartid? Alla utom vi? Nä, det var knappast troligt. Pappa och Gun-Britt började divdera och fundera, men blev inte mycket klokare. Det enda sättet... var att ringa någon av de spelemännen som skulle ha varit på plats, i pappas tycke. Pappa ringde och fick snart konstaterat att det inte var spelmansträff här varannan söndag, utan endast första söndagen varje månad. Så trist. Men, det fina i kråksången var att vi nu blev bjudna på kaffe hos den här spelmannen och hans fru. Dom bodde inte så väldigt långt bort från där vi var nu.
Det lät som ett fint förslag. Då hade vi inte åkt dessa mil helt i onödan.

Vi rullade ut mot skärgården utanför Rogsta och ett sommarstugeområde, som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Av runt 20 sommarstugor var det 5-6 stycken stugor som folk bodde i, året om och det var till en sån vi var bjuden.
Innan vi hade hängt av oss kläderna hade pappa och jag tagit in våra instrument också.
Vi spelade en liten stund med den gamla violinisten. Han hade ett häfte han bläddrade i och spelade ur. Det var mest sånger från 40- och 50-talet. Det passade mig utmärkt.
Efter den lilla spelstunden blev det kaffe. Kaffe och vuxenprat. Sånt där vuxenprat som jag troligtvis aldrig blir tillräckligt vuxen för att förstå. Eller så är det här pratet en generationsfråga. Nog om det.
Det tog tid i alla fall och jag var tvungen att avbryta det. Det skulle ta minst en timme att köra till pappa igen och sedan skulle vi ju upp runt hav fem nästa morgon.

Väl hemma hos pappa igen var det bara att ställa sig i duschen och sedan stupa i säng.

| Mer...