Ukulelesolen

Äntligen blev den av, helgkursen i Stockholm!
Jag vet inte hur många gånger den hann bli framflyttad.

Det är svårt att säga exakt när jag började planera den. I Stockholm, som i så många andra städer, finns det många som jag har någon form av kontakt med, som är intresserade av kurser. Många har jag har haft kontakt med över en lång tid.
Det är ganska vanligt att man följer med via nyhetsbrevet och ”slår till” när det kommer en helg som passar. Så, nej det är svårt att säga exakt när detta började planeras.

Dock var det ett betydligt antal stockholmare som visade intresse runt augusti-september. I samma sväng var det faktiskt ett helt gäng som anmälde intresse samtidigt. Dom var så många och hade tillgång till lokal, att det var nära att bli kurs med en gång.
Men trots ett stort antal intresserade och trots att jag var tillgänglig över många helger verkade det aldrig finnas någon helg som passade.

Men den 21-23 oktober skulle det ske. Det var ett datum då många kunde.
Eller?
Efter att datumet spikats kom det ena återbudet efter det andra. Det var utomlandsresor, vänner som skulle opereras och allt vad det var.
Jag hade verkligen bokat den här helgen och jag hade gjort en affär med en kille via blocket.se som jag skulle passa på att möta samma helg. Nu var jag liksom tvungen att få tillräckligt med elever, om inte annat för att slippa göra en kurs som gick minus, ekonomiskt.
Ett tag var jag lite nervös, men 2-3 dagar innan kursen verkligen skulle bli av var det klart och tydligt bekräftat 6 elever.

Så nu var allt frid och fröjd?
Man hade ju gärna hoppats det. Nej, nu stod jag inför en rätt stor utmaning. De olika eleverna var på rätt olika nivåer. Ett par av dom ville lära sig det allra mest grundläggande, medan andra ville lära sig mycket om anslagsövningar och liknande.
På workshops, med dussinet deltagare eller fler, står jag ofta inför stora skillnader mellan deltagarna. Det är sällan några svårigheter. Men när det är en liten grupp blir allt så tydligt.
Jag såg till att förbereda och ta med en massa sånger utöver de som jag normalt har i mitt kurshäfte. Så många, och alla arrangerade enligt min lätt-medel-svår-modell, att det blev rejält mycket trängre i min väska än det brukar bli.

Något annat som ställde till det för mig var att vart enda litet vandrarhem i hela centrala Stockholm var fullbokat. Jag trodde att det skulle vara lätt att hitta ett rum, strax efter turistsesången. Men tydligen var det någon läkarkonkress just den här helgen och då hade tydligen väldigt många valt att ta in på vandrarhem.
Jag lyckades, efter att ha ringt runt massor, hitta ett rum. Rummet kunde, i teorin, komma att delas av upp till 3 andra. Det kunde jag nog stå ut med.

Jag jobbade natten till fredagen då jag skulle åka. Jag hade alltså tagit med mig alla packning till jobbet och gick sedan direkt från jobbet till bussterminalen i Oslo. Det är alltid många som åker på fredagar, så det är viktigt att vara tidigt på plats så man kan få chansen att få en bra plats i bussen.
Jag blev nöjd med min plats, somnade och sov i stort sett hela resan.

Missuppfatta mig rätt... Jag är inte helt bekväm med att snurra omkring i Stockholm helt ensam. Det är stort, folk springer fram i stället för att gå och jag hittar inte dit jag ska. På centralstationen brukar jag dock hitta fram rätt bra.
Min dagordning bestod av att jag skulle låsa in väskorna vid bussterminalen, finna fram till och hämta nyckeln till vandrarhemmet, ta mig till killen jag handlat med via Blocket.se, låsa ut väskorna igen och sedan ta mig till helgens kurslokal och träffa mina elever.
Att låsa in väskorna var en smal sak. Jag låste givetvis in mitt SL-kort. Så för att kunna lösa ut resor via kollektivtrafiken för de kommande dygnen var jag tvungen att köpa ytterligare ett plastkort.
Jag irrade omkring på stationen ett tag. De håller på att bygga om stationen, så det ser olika ut där för varje gång jag besöker den.
Jag lyckades hitta rätt linje för att åka till Slussen och sen... tack gode Gud för Google Maps!
Vandrarhemmet bestod av en båt. Det visste jag. Men jag var nyfiken, in i det sista, på hur allt var arrangerat.
Gustaf af Klint heter vandrarhemmet.
Jag checkade in, fick nyckel, sängkläder och annat och hittade snart mitt rum. Förlåt, min hytt.
Vad ska man säga..? Det var inte många kvadratmeter man hade till sitt förfogande. Man kunde nästan ligga i den ena våningssängen och nå över till den andra sängen, på andra sidan rummet. Men för det priset, klagade jag inte. Det var redan en kille där i rummet då jag kom. Han var britt och jag förstod för att han pysslade med fotografering och liknande. Att dela rum med honom skulle nog inte bli några problem.
Jag blev inte långvarig.

Det blev åter till att irra omkring nere i tunnelbanorna. Jag lyckades finna fram till Zinkensdam, köpte mitt Playstation 3, sökte mig mot bussterminalen för att hämta mina väskor – och sedan kunde jag bege mig mot kurslokalen.
Den fann man i ett företagshotell (eller vad det exakt kallas) längs St Eriksgatan. Jag hade hoppats vara där runt 18, men klockan var en bit över 19 innan jag till sist var framme.

Alla hade inte möjlighet att ses nu på fredagen och ett par av dom hade inte så mycket tid på sig och hade hunnit åka hem innan jag var på plats. Jag var ju trots allt en timme senare än jag hade annonserat.
Men vi hade ändå en trevlig stund och hann hälsa på varandra och prata om den kommande helgen.

Hur gick det sedan då?
Jag skulle kunna skriva massor om helgen och kursen. Men var skulle jag börja och var skulle jag sluta?
Att leda ukulelekurser är bland det roligaste man kan tänka sig. Det finns inget bättre än att se ett gäng människor växa så, med sin ukulele. Men det är krävande också. Man måste vara disciplinerad, uppmärksam och tydlig, man måste finna sig i att bli avbruten stup i ett, man måste ha tålamod och vara beredd på att ge vissa instruktioner både två och tre gånger.
Är då dessutom skillnaden mellan de som kan mycket och de som kan lite sedan tidigare stor, ja då sätts man på prov rejält.

Jag hade ju förberett mig med massor av extra sånger och övningar och detta var trots allt inte första gången jag stod inför en liknande utmaning. Jag tycker det gick riktigt bra och mina elever verkade nöjda.
Vi spelade från klockan 10 på lördag till runt klockan 16. Sex intensiva timmar. Sedan från klockan 10 till omkring klockan 14 på söndagen.

När kursen var slut och alla nöjda, på sitt sätt, gick åt varsitt håll strålade jag samman med en gammal vän som bor strax norr om Stockholm.
Vi promenerade i Gamla stan, satt på café och betedde oss verkligen åt som turister.
Nettan gick till sitt pendeltåg vid 18-tiden och lämnades åter ensam i den stora staden. Först kändes inte de timmarna jag hade kvar tills bussen till Oslo gick så många. Men när jag hade ätit, när de flesta affärerna hade stängt, söndag kväll som det var och när batteriet i min telefon började ta slut... då kändes timmarna många och långa.

Till sist kom bussen, jag fick en bra plats och somnade på ett par minuter, som jag gör varje gång jag sätter mig på en långfärdsbuss

| Mer...